Språkfrågor engagerar, alltid. Och allra mest de som gäller modersmålet. Som Gösta Ågren så fyndigt formulerade: modersmålet är det enda språk som alla talar. Och därför också är det språk alla älskar att både grunna på och gräla om.  

Många har dessutom flera modersmål. Antingen sitt eget och ett annat, eller två varianter av ett och samma, dvs. en dialekt och standardspråket. Det senare gäller faktiskt de flesta, eftersom  mycket få talar endast standardspråket. Sant enspråkiga är alltså enbart de som talar bara sin dialekt, och inget annat, och de som talar endast standardvarieteten, och inget annat. De förra finns det många av, inte minst i de perifera delarna av världen (ekonomiskt, inte kulturellt!), medan den senare gruppen är närmast teoretisk eftersom de som växer upp med bara standardspråket (och sannolikt vuxit upp i centrum, både geografiskt och socialt) vanligen också talar andra språk.  

Som finlandssvensk är man dessutom extraengagerad, eller åtminstone känslig för språkliga nyanser och spänningar. Det är ingen händelse att Hugo Bergroth med sitt språkrättarnit för många generationer finlandssvenskar varit så viktig, liksom Mikael Reuter med sina Rutor under de senaste decennierna. Att kolla hur det riktigt skall vara i SAOL och andra källor är något de flesta av oss har i ryggmärgen, inte minst lärarkåren och andra yrkesgrupper med ett speciellt ansvar för vårt språk.

Det är därför mycket välkommet att vi igen regelbundet kan lyssna på rikssvenska språkvårdare i Radio Vega. Ja, rentav nödvändigt för oss språkligt utarmade lyssnare hitom Ålands hav. Jag är knappast ensam om att känna mig alltmer beroende av min dagliga dos nutida vardagssvenska, via SVT.

Häromdagen damp Språkbruk ner i postluckan, den utmärkta tidskrift som utges av Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken. Och nu iförd helt ny kostym. Innehållet har det ju aldrig varit fel på, tvärtom. Tidskriften har alltid piggt följt med utvecklingen på språkområdet, och varvat djupare analyser med skojiga kortnotiser och språkliga tips. Att tidskriften nu fått en ansiktslyftning, och därmed säkerligen lockar också nya läsare, är välkommet. Språkbruk fyller en viktig nisch i vår tidskriftsflora, och skulle vara förtjänt av en betydligt större spridning.

Som sagt; som finlandssvenskar är vi nästan alla av nödtvång lite av språkvårdare, och många av oss rentav nördar. I Sverige har man däremot sällan, med sin oftast aningslösa majoritetsidentitet, behövt reflektera över sitt eget språk. Men läget har förändrats radikalt de senaste två-tre decennierna, av flera orsaker: engelskan har på alltfler områden tagit över, nya invandrargrupper har infört en ny ”blattesvenska” och de gamla språkminoriteterna har rätat på ryggen.

Ett uttryck för denna utveckling är den ideella organisationen Språkförsvaret, som initierades 2002 (se sprakforsvaret.se). Man har nyligen gett ut sin tredje antologi, ”Guld i strupen? Rötter och relationer till svenska språket”, med texter av tjugo olika personer, från olika områden. Glädjande många av dem är finlandssvenskar: Katarina Gäddnäs, Raoul J. Granqvist, Marika Tandefelt, Kenneth Myntti och Leif Höckerstedt. En återspegling av att det svenska Finland för Språkförsvaret alltid varit en naturlig och viktig del av arbetsfältet. Det svenska språkområdet begränsas ju inte av några nationsgränser.

Hos oss i Svenskfinland, där vi ofta har en känsla av att luften tar slut och språket förtvinar, är det välgörande att uppleva att vi inte är ensamma om bekymren över svenskans tillstånd. Att många av texterna i antologin dessutom ger intressanta inblickar i hur svenskan upplevs av den som kommer utifrån, med ett annat modersmål i bagaget, är fascinerande. Plus att många av skribenterna har glimten i ögat, och förmågan att skriva med lätt hand.   

Thomas Rosenberg  

(Artikeln publicerad i Läraren, organ för svensklärarna i Finland, den 16/4 2015 - här med författarens tillstånd)